Ever since our first years we've had a thirst for beers

image52image53
Vi har vissa likheter jag och min vän Lizzy, bland annat då våra namn. Antagligen var vi mer lika innan den ena blev lyckligt kär, något som tidigare setts som omöjligt då vi båda var övertygade om att vi aldrig skulle bli det. Likheten är slående när vi försöker överrösta varandra med svordomar när vi spelar mario kart. Det blir en sport att säga något värre än vad den förra sa. "Kuken i ditt/mitt ansikte" är en välanvänd klassiker som aldrig riktigt tappar sin glans.

Just nu ser jag världens vidrigaste lilla kryp. Det påminner om ett förhistoriskt djur. Det kryper några centimeter på konstiga små ben och sedan viftar det med stjärten ett par gånger. Sen kryper det vidare. Ljusgrönt. Precis som Sunsilk-schampot vid badkaret. Fräsch färg faktiskt, jag tror att mitt hår är mycket mer rent nu. Till allas bästa. Precis som Virtanens nya blogg. http://studiovirtanen.blogspot.com/
/Lizzy, the fucked up one.

Familjefrågan del 2 (another family, another situation)

Att min bror får en liten statyett föreställande Anubis i tjugotreårspresent säger allt om de människor jag lever med. Samma blod flyter i våra ådror och jag kan väl inte säga annat än att det är en förträfflig gåva som han kan ha glädje av i resten av sitt liv. Den kommer komplettera hans skabbiga lilla etta i Ronneby något helt fantastiskt. Vårt familjeordspråk är trots allt "Man kan aldrig ha för många avbildningar av egyptiska gudar".

Imorgon ska jag motionera för första gången sedan -97. Det kan bli intressant, jag har nämligen en historia av att bruka svimma vid ansträngning. Jag har därför lagt mig till med en ovanligt seg livsstil, allt jag inte gör i slow motion riskerar att dra blod från min hjärna och sätta fläckar framför mina ögon.
/Lisen
image51


oh

herregud vad jag gnäller. jävlar
det måste vara holden caulfields fel. Mmmm

waiting for the miracle

nu ska jag gnälla lite för jag är så jävla bitter idag
jag börjar bli så jävla deppig av att alla ska fylla år hela tiden, och alla fyller minst arton jävla år. grejen är att jag inte längtar särskilt mycket efter att springa runt på km eller ernesto eller någon random halvkul klubb för myndiga stockholmare, jag längtar faktiskt nästan inte alls. och egentligen klarar jag mig utan att kunna köpa folköl och cigaretter, det finns väl nästan alltid någon i närheten som har lust att köpa det åt mig. men jag vill fan kunna välja! jag är så fucking jävla kukbitter för att jag är styrd av mina föräldrar. mina föräldrar som jag älskar väldigt mycket men inte ens klarar av att sitta och kolla på tv med för skrattar dom så kan jag inte skratta utan att känna att något är fel. det känns för jävla dåligt, jag tycker verkligen att dom är världens bästa människor men jag vill inte dela någonting med dom. inte ens en tv-soffa. särskilt inte när det var jag som satt där först.
jag är ett barn och jag älskar att vara sjutton, jag tycker fortfarande att sexton var lite bättre men sjutton låter iallafall så jävla mycket bättre än att säga att jag är arton, och då fyller man också snart nitton och det är jävligt meningslös ålder vad jag har förstått. jag är ett barn och det innebär att jag får ringa till bris, i typ 250 dagar till, och det är väl alternativet till att dricka öl och supa bort sorger. jag har hört att dom lyssnar på en på bris, men jag vet inte för jag har aldrig ringt för jag mår aldrig dåligt och det ska jag inte göra i fortsättningen heller.
jag är jävligt nöjd med mitt liv egentligen. jag bor hemma och det är gratis och bra, jag har hälsan, har aldrig velat ta livet av mig, jag har fina vänner och en sjutusan till pojkvän som jag älskar löjligt mycket
MEN JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ATT ALLA SKA FYLLA ÅR. jag är fett avundsjuk men jag älskar er säkert ändå

det måste vara kalmars fel det här. jävla kukkalmar
/lisa, såklart. lisen har ju fyllt arton den gullungen

Familjefrågan

Ikväll var det tänkt att det skulle bli en fin kväll hos john. vi skulle hångla och jag skulle röka på balkongen och han skulle dofta lagom mycket snus.
Pappa kom hem tidigt och hade huvudvärk, han däckade direkt i sängen. Jag ringde mamma för att kolla ifall hon kunde skjutsa mig till en buss. Hon hade inte mobilen med sig. Sista bussen hemifrån gick 16.10
Sedan ringde mamma från någon jobbtelefon och frågade om hon skulle köpa med sig något hem. Jag frågade om hon kunde skjutsa mig till färjestan men det gick inte, jag minns inte vad hon sa för hon ska alltid berätta så FÖRBANNAT INGÅENDE. jag ska återkomma till det btw.
men hon köpte med sig ostbågar hem. hurra! men för det vill hon typ ha en gloria

Mamma ska köpa en parkas från hmkatalogen, som jag har hittat åt henne förstås. Hon tänkte betala med faktura, men då säger snälla dottern, jag alltså, "nej mamma, handla på kortet så slipper du postförskottet på femtio svenska kronor". jaha
sen säger ovan nämnda dotter "använd den här koden så får vi 10% rabatt". jaha
jag vill också ha lite grejer från hmkatalogen, och jag visar mamma en svart top och en grå klänning. fint, tycker mamma.
ge mig dom, tänker jag och föreslår att eftersom vår beställning skulle gå på ungefär tusen kronor får vi ju hundra kronor rabatt, och att jag då skulle kunna få hela den rabatten, och hon betalar fullpris för sin parkas. Men det tycker inte mamma, och nu menar jag min mamma som inte tjänar 30 000 i månaden (stackars!) utan 29 994 kronor i månaden. och jag är dottern som jobbar endast fyra timmar om dagen den här sommaren, iofs med en rätt ok timlön på 80 kronor men det blir inte fasligt mycket pengar. och jag röker ju, det gör inte mamma.
Jag säger att det är tråkigt att handla med mamma, och hon blir sur och undrar ifall det är för att hon inte ger mig saker, jag tänker en stund och säger Nää.. men ångrar mig och säger att det är därför.
Det kunde hon gott höra. älsklingsmamma. fan.

Mamma har också väldigt svårt för att berätta någonting utan att ge en jävligt lång och ointressant inledning, eller så berättar hon väldigt detaljerat eller allt på en gång. jag vill i alla fall inte fråga henne om vad som har hänt på jobbet för jag orkar inte lyssna.
Och pappa suckar. Han suckar så JÄVLA MYCKET. jag hatar när han suckar. det är verkligen det värsta jag kan utsättas för, åt helvete med pappas suckar. för ALLT ÄR SÅ JÄVLA JOBBIGT I HANS LIV

familj vanilj:
image50

kortet är absolut för helvete inte i hela världen taget idag
Puss och kram, lisa

Twin Peaks

image49
Det är svårt att säga mer än att jag har ett svårt sug efter svart kaffe och paj. Jag vill ha fler vackra, unga kvinnor i kjolar med hög midja och modiga män som riskerar livet för kärleken. Fler FBI-agenter som löser mord i småstäder och fler människor med kriminella förflutna. Det behövs mycket mer intriger och skandaler.
Love you all /Lisen


Unionsstaden

Kalmar ger alla som bor i staden eller i omnejder en slags sjukdom, det är svårt att säga exakt vad det är som biter sig fast i människor men någonting med hela stadens mentalitet är en parasit som förstör folks själar. Det kommer smygande och det tar lång tid innan man märker av det. I början är det inte så farligt och så länge du är liten kan du leva ett fullgott liv till och med på den här gudsförgätna platsen. Sedan, ju äldre du blir, kommer du bli mer och mer påverkad av att parasiten lever inuti din kropp.

image45

Då börjar det märkas vilken stor skillnad det är på hur olika människor reagerar på sjukdomen. Jag har själv svårt att tänka mig att det finns de som aldrig märker vad som händer med dem, men det beror antagligen på att de flesta jag omger mig med har reflekterat över det. Självklart finns det alltså de som aldrig märker att det bor en blodigel i deras hjärta och som för varje slag gör personen till en robot som är hur nöjd som helst med att gå på vallen, kolla på kronanutställningen, vill använda crocs, kan tänka sig att skaffa barn och leva i Kalmar resten av sitt liv. För det är en sådan fin stad.

image46

Klart som fan att den är fin tänker vi då kanske, men det handlar inte om det. Det handlar om den här underliggande känslan av att det är en stad ifrån en skräckfilm. Mardrömskänslan man får då man ser tjocka gymnasieelver gå med sina barnvagnar och klungor av killar som hänger som plåsterlappar på småflickor och sen kallar dem för fittor när tösabitarna gått.

image47

Det andra sättet man kan reagera på Kalmarsyndromet är att inte vilja annat än att komma härifrån, att för allt i världen inte vilja nöja sig med det här livet. För trots att parasiten försöker intala oss att det är fel så har vissa en tanke om att det måste finnas något större och bättre än det här. Ifall du har nått den här punkten finns det bara tre sätt som ditt liv kan utvecklas på:

1. Ge upp, den enklaste vägen i alla lägen. Sluta kämpa för du vet trots allt att du inte är bättre än dem och det finns numera billiga kopior på foppatofflorna, det är bara att slå till. Ingen match att gå upp i vikt men behåll dina gamla kläder för guds skull. Det vackraste med det här alternativet är att du kommer vara nöjd, den gnagande känslan av att något är fel på dig eller dina medmänniskor kommer försvinna. Fast det skulle vara fel att bli nöjd på det sättet, det är samma sak som att bli nöjd för att man blivit senil dement eller hjärntvättad.

2. Ge dig av, men du är något för svag. Har du inte slagits med alla krafter mot din sjukdom är det ingen idé att du sticker. Den kommer sitta kvar inom dig och du kommer vara rädd i resten av ditt liv. Rädd för att någon ska märka vad du lider av, och framför allt rädd för att smitta andra. Res inte ens på semester om du vet med dig att du bär på smittan, du kommer känna dig lättad för en stund men riskera inte att smitta andra. Se bara på svensktäta turistorter i medelhavet. Om du inte blir äcklad av tanken på dem så är det redan för sent.

3. Klara av det. Grattis, din själ var ren nog! Du hann ge dig av i tid och skakade av dig monstret på vägen. Dina vänner blir kanske uppätna och det kommer du sörja ett tag. Livet går dock vidare och du får nya kamrater som aldrig ens varit i närheten av obehaget som Kalmar skapat hos dig. Du kan försöka förklara för dem hur det kändes, hur folk betedde sig, men de kommer bara att skratta eller skaka på huvudet. Ty de kan aldrig förstå.

Av de som ska flytta är det bara Henrik jag tror kommer klara av det, de andra kommer sprida smittan vidare. Han kommer kunna börja ett nytt liv utan att de som inte var starka nog försöker dra med honom i deras fördärv.

image48

Trampa på mig igen

Det är fint väder ute nu och jag skulle kunna gå ut och låta min hud få det solljus som krävs för att kunna ta upp c-vitamin, men jag är osäker på om jag borde bryta familjetraditionen. Genom att se på min fars och brors beteende inser jag att vi inte är den typen av människor som går ut. Vi lever i den tekniska revolutionens tid och är nöjda med det, naturen är så 80-tal.
Men jag kanske borde läsa ut Tärningsspelaren en gång för alla idag. Sätta mig i hammocken med en kopp mellanrostat snabbkaffe och läsa om psykologiska experiment. Nu säger pappa att han ska gå ut. Det innebär att jag tänker sätta mig med en cigarett också. Det här med att tjuvröka börjar gå mot sitt slut, men jag vet inte om de är redo för ett askfat på trädgården.
/Lisen

RSS 2.0