Unionsstaden

Kalmar ger alla som bor i staden eller i omnejder en slags sjukdom, det är svårt att säga exakt vad det är som biter sig fast i människor men någonting med hela stadens mentalitet är en parasit som förstör folks själar. Det kommer smygande och det tar lång tid innan man märker av det. I början är det inte så farligt och så länge du är liten kan du leva ett fullgott liv till och med på den här gudsförgätna platsen. Sedan, ju äldre du blir, kommer du bli mer och mer påverkad av att parasiten lever inuti din kropp.

image45

Då börjar det märkas vilken stor skillnad det är på hur olika människor reagerar på sjukdomen. Jag har själv svårt att tänka mig att det finns de som aldrig märker vad som händer med dem, men det beror antagligen på att de flesta jag omger mig med har reflekterat över det. Självklart finns det alltså de som aldrig märker att det bor en blodigel i deras hjärta och som för varje slag gör personen till en robot som är hur nöjd som helst med att gå på vallen, kolla på kronanutställningen, vill använda crocs, kan tänka sig att skaffa barn och leva i Kalmar resten av sitt liv. För det är en sådan fin stad.

image46

Klart som fan att den är fin tänker vi då kanske, men det handlar inte om det. Det handlar om den här underliggande känslan av att det är en stad ifrån en skräckfilm. Mardrömskänslan man får då man ser tjocka gymnasieelver gå med sina barnvagnar och klungor av killar som hänger som plåsterlappar på småflickor och sen kallar dem för fittor när tösabitarna gått.

image47

Det andra sättet man kan reagera på Kalmarsyndromet är att inte vilja annat än att komma härifrån, att för allt i världen inte vilja nöja sig med det här livet. För trots att parasiten försöker intala oss att det är fel så har vissa en tanke om att det måste finnas något större och bättre än det här. Ifall du har nått den här punkten finns det bara tre sätt som ditt liv kan utvecklas på:

1. Ge upp, den enklaste vägen i alla lägen. Sluta kämpa för du vet trots allt att du inte är bättre än dem och det finns numera billiga kopior på foppatofflorna, det är bara att slå till. Ingen match att gå upp i vikt men behåll dina gamla kläder för guds skull. Det vackraste med det här alternativet är att du kommer vara nöjd, den gnagande känslan av att något är fel på dig eller dina medmänniskor kommer försvinna. Fast det skulle vara fel att bli nöjd på det sättet, det är samma sak som att bli nöjd för att man blivit senil dement eller hjärntvättad.

2. Ge dig av, men du är något för svag. Har du inte slagits med alla krafter mot din sjukdom är det ingen idé att du sticker. Den kommer sitta kvar inom dig och du kommer vara rädd i resten av ditt liv. Rädd för att någon ska märka vad du lider av, och framför allt rädd för att smitta andra. Res inte ens på semester om du vet med dig att du bär på smittan, du kommer känna dig lättad för en stund men riskera inte att smitta andra. Se bara på svensktäta turistorter i medelhavet. Om du inte blir äcklad av tanken på dem så är det redan för sent.

3. Klara av det. Grattis, din själ var ren nog! Du hann ge dig av i tid och skakade av dig monstret på vägen. Dina vänner blir kanske uppätna och det kommer du sörja ett tag. Livet går dock vidare och du får nya kamrater som aldrig ens varit i närheten av obehaget som Kalmar skapat hos dig. Du kan försöka förklara för dem hur det kändes, hur folk betedde sig, men de kommer bara att skratta eller skaka på huvudet. Ty de kan aldrig förstå.

Av de som ska flytta är det bara Henrik jag tror kommer klara av det, de andra kommer sprida smittan vidare. Han kommer kunna börja ett nytt liv utan att de som inte var starka nog försöker dra med honom i deras fördärv.

image48

Kommentarer
Postat av: lisa

länge leve henrik

2007-08-11 @ 22:47:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0