reach out and touch faith

Jag skäms faktiskt lite, hade kunnat ta det lite lugnt. Skulle kunnat ta ett djupt andetag och lugnat ner mig. Kunde ha stirrat in i den nedklottrade väggen och svalt. Istället trängde jag undan min medkänsla för de andra eleverna som kanske skulle gå in på just den här toaletten och då mötas av mina neongröna uppstötningar. Men jag hade faktiskt redan suttit på en lektion i en timma vid det här laget och svalt min ökande salivproduktion.

Det kom mer än vad jag räknat med och istället för att det stannade i min mun tillräckligt länge för att jag skulle kunna vända mig mot handfat eller toalettstol så sprutade det ut mellan mina läppar. Färgen förvånade mig en aning, men jag hade druckit ett par klunkar äppeljuice och galla har den färgen naturligt. Så jag förlikade mig med färgen medans jag vände mig mot handfatet. Det var ingen substans utan bara vätska, så det fanns ingen anledning att oroa sig över stopp i avloppet.

Jag gick därifrån med en känsla av förnöjelse. Min mage hade lugnat ner sig, min kropp var ren invändigt och idoterna skulle få må dåligt. Dessutom kunde jag nu lägga till ännu en plats på min lista. Få gånger i mitt liv har jag varit så genuint nöjd med något så dåligt. Enda nackdelen jag kan se var att jag själv skulle lukta sämre, men då jag redan hade en aura av spritdoft omkring mig och kläderna jag hade på mig kunde klassas som min pyjamas var antagligen inte försämringen märkbar. Dagens ros går alltså till de som städar på Lars Kaggskolan (jag tänkte skriva städerskorna men det är inte pk och jag har glömt bort det namn som ska användas av rättlevande människor) och till mig själv. För jag gillar mig själv. Nästintill bäst och håller nästintill alltid med om vad jag tycker. /It's the big Lizzy

image61



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0