Jag behöver inte din förlåtelse

Från och med imorgon slutar jag att leva. Då finns inte längre min dator hos mig. Vårt förhållande har, inte helt olikt många andra förhållanden mellan människa och dator, varit svajigt. Jag har verkligen uppskattat alla gånger jag suttit i sängen och spelat Freelancer in på småtimmarna. Jag har verkligen tyckt att det har varit bra att ha en egen flyttbar dator när det har blivit för trångt i datarummet. Jag har varit glad över att kunna sätta mig i köket, dricka te och redigera bilder. Jag förbluffades över det perfeka i att flytta ner datorn till sängen i datarummet och sträcka internetsladden så jag kan sitta i sängen och surfa. Det har verkligen varit bra.
Men jag har varit förbannad alla gånger datorn vill stänga ner firefox, och lyckats. Jag har hatat varje gång den tror att jag konstant trycker in Alt-knappen. Jag ville döda den när scrollen slutade fungera. Jag trodde att jag själv skulle dö när jag förvägrades att titta i min egen Lisa-mapp och tvingades öppna alla filer där i det aktuella programmet för den aktuella filen.

Jag förbanna min dator för att den alldeles för snabbt blir alldeles för varm, jag hatar att den är på tok för stor och förjävla tung att ta med sig någonstans. Jag tål inte att usb-uttagen väljer själva när de vill acceptera en maskinvara. Jag hatar att det tar två minuter att starta photoshop.
Ikväll har jag under fyra timmar samlat ihop nästan alla bilder och kanske en tiondel av min musik på 11-12 skivor.

Musiken kan jag alltid ladda hem någon dag när jag har köpt en ny dator tänkte jag, för nu orkar jag inte sitta här och bränna skivor längre. Det är med smärta i bröstet som jag konstaterar att under vår sista natt tillsammans väljer min söta fula klumpiga laptop att tolka mina kommandon som att jag aldrig släpper Alt-knappen, samt att jag då och då vill öppna startmenyn bara för att kolla lite. Han tolkar mig helt fel, och såna missförstånd har jag inte lust att handskas med nu. Jag vill sova och minnas våra fina stunder tillsammans. Adjö.

image181

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0