en något sen men jävligt aktuell recension

image100

Mitt sista möte med Lars Winnerbäck

Fredagen den 23 november 2007 spelade vi, dans och teatereleverna på Jenny Nyströmskolan, den sista föreställningen av musikalen Town of Music för en fullsatt energihall. Efter att publiken lämnat lokalen och jag samlat ihop mitt pick och pack, satte mig 12.47 på ett tåg och for till Stockholm för att hälsa på min pojkvän och gå på konsert. Konsertbiljetten som var till Lars Winnerbäcks spelning i Annexet, Globen, hade jag fått av min pojkvän som är ett stort fan av herr Winnerbäck. En gång i tiden, för ungefär fem år sedan, började jag lyssna på upprepade gånger nämnda Lars och jag var fast i nästa n fyra år. Jag och två kompisar gick på konserter i på Öland, i Kalmar, Linköping, Finspång... Tågbiljetten kostade ofta mer än själva konserten. Efter fyraårsperioden blev jag i princip radikal motståndare till allt Lars Winnerbäck står för, en åsikt som kanske har mattats ut något, men som ändå finns där ganska djupt inrotat. Och nu var det dags för den åttonde konserten.

Efter en snabb sushi hemma i Björkhagen sätter vi oss på tunnelbanan och tar grön linje mot Gullmarsplan. Ingen av oss har tidigare varit i Globen och vi är lite vilsna en stund, men snart står vi där, mitt bland alla fans inne på Annexet. De sitter i skräddarställning på golvet, de har stjärnor på handlederna, skrivet LW i pannan (bokstavligt talat), rutiga byxor, rufsigt hår, låga jeans med nitbältet snett på höften, och jag föraktar dem där de sitter och lutar ryggarna mot varandra. Men jag säger ingenting högt för jag vet att mitt sällskap inte kommer hålla med mig. Det börjar bli dags för förbandet att äntra scenen, och fansen på golvet rusar upp, jag hamnar kanske fem meter från kravallstaketet och börjar pliktskyldigt stampa takten med fötterna när förbandet som heter Abalone Dots börjar spela. De är ett gäng kreativa tjejer från Västervik som spelar gitarr, banjo, nyckelharpa, fiol, kontrabas och gud vet vad. Det är vackert men jag tröttnar fort. Det är tur att jag har en lång karl bakom mig att luta mig mot, jag vet ju vad som komma skall.

När medlemmarna i Lars Winnerbäcks kompband droppa r in på scenen en efter en vet jag att det här kommer bli helt olikt allt annat jag sett med den här mannen. Nästan hela ensambeln är ny, någon gammal veteran har klippt sig, någon annan har färgat håret och jag blir helt stum. Och så kommer han, Lars Winnerbäck, och han har till min stora förtvivlan långt hår. Jag bestämmer mig för att vara beredd på allt, inklusive beredd på att bli positivt överraskad. Jag vet inte var jag ska ta vägen när jag hör konsertens första toner och jag inser att jag inte har en aning om vad det är han tänker spela. Det är en helt främmande känsla för mig på Lars Winnerbäckkonsert, och det slår mig att det inte räckte med att jag tog mig igenom hela nya skivan två gånger, jag är helt förlorad i den här situationen.
Det är ungefär så här det fortsätter. Herr Winnerbäck envisas med att spela praktiskt taget varenda låt från sin nya skiva, några avbrott med låtar från den näst nyaste och, tro det eller ej, ett fåtal låtar från ?min? tid! Nio stycken av 24 för att vara exakt. En av dessa nio är en av mina gamla favoriter, Du gamla fria nord, som han förstör redan innan någon i bandet tagit första ackordet genom att dra ett tal om ordningsbetyg, övervakning och vårt samhälle. Talet är så politiskt korrekt att jag får lust att rapa någon högt i örat. Det är egentligen inte det han säger som stör mig, det är hur han säger det, hans stolthet av att bli lyssnad på av en samling fjortisar i trettioårsåldern. Låten lät nog inte så dåligt ändå, men jag önskar att han kunde ha väntat med att leka opinionsbildare i några minuter till.
En annan "gammal" låt han spelar är Hjärter Dams sista sång, som jag föll handlöst för i samma sekund jag hörde den för första gången. Tyvärr hjälpte inte det faktum att jag har varit djupt förälskad i den, för när jag hör den live i Annexet den 23 november 2007 har all magi försvunnit. Jag vet att det är publikens fel, att de älskar den lika mycket som jag gjorde en gång och jag kan inte dela den kärleken med någon i caprileggins och Cheap Mondayjeans med låg midja. Jag försöker ignorera folkmassan runt mig och minnas vad det var jag älskade så högt, men kan inte komma på det och kramar istället om den långe bakom mig. Jag känner mig så oerhört malplacerad.

Efter att Lars Winnerbäck med band har lämnat scenen två gånger och givetvis blivit inropade lika många gånger är det dags för de två sista låtarna. Den näst sista spelar Lars Winnerbäck endast tillsammans med Johan Persson, som har spelat med Lars sedan tidigt 2000-tal. Det är en, i brist på andra ord, bra version av Elden från skivan Singel som släpptes 2001. Jag skulle kunna uttrycka det som så att Elden tillsammans med Johan Persson var det minst dåliga under kvällen, och jag ville inget hellre än att det skulle sluta precis just där. Istället börjar Lars Mattias Winnerbäck, född Nilsson, ett slutsnack om en låt som han har spelat på varenda konsert sedan spelningarna på fritidsgårdar i Linköping för femton år sedan. Han säger att det inte var tänkt att de skulle köra den på den här turnén, men att när låten fick reda på det satte den sig på Lars axel och viskade strängt i hans öra. Han sa att "jag har varit med dig hela din karriär, från Linköping till Stockholm, jag var med dig när..." och så vidare. Nu var jag, Lisa Nilsson, övertygad om vad det var jag hade att vänta. Jag slapp inte undan, jag var fast i ett publikhav på ungefär 3000 dårar och jag skulle få höra tidernas mest uttjatade låt. En låt som är mer uttjatad än Knocking on heavens door och Tears in heaven tillsammans: Kom Änglar, från skivan Dans med svåra steg från 1996.


Jag blir arg över att fegisen Lars Winnerbäck inte kan hålla sig från att spela sin mest omtyckta låt genom tiderna. Jag lämnar Lars, kompband och merchandisestånd fyllda med Lars Winnerbäckprylar i en djup övertygelse om att det här var åttonde och sista gången.
LISA NILSSON, 2008
+ bild

Internationell filmfestivalsoskuld (tages på söndag)

Låt den rätte komma in (Söndag 12.30)
image93
Den högt älskade boken som jag mången gång försökt övertala folk att läsa och ännu fler gånger på fyllan bedyrat dyrt och heligt att jag ska köpa åt var och varannan människa som korsat min väg. Speciellt till de som sagt att de gillar Smiths eller Morrisey, eftersom titeln faktiskt är anpassad för just denna lilla hetsiga folkgrupp. I övrigt älskar jag det faktum att John Ajvide Lindqvist är en helt annan typ av människa, som är helt fel i dagens samhälle. Finner det underbart att han har varit magiker och ståuppkomiker innan han till slut beslöt sig för att skriva svensk skräcklitteratur.


Thieves (Söndag 17.30)
image98
Eft er en lagom lång paus på tre timmar ska vi då knalla vidare till Thieves. Förhoppningsvis har vi ätit mer sushi. Den här filmen kan bli exakt hur bra eller dålig som helst men vi håller tummarna. Den lär såklart inte vara dålig, men när de visar Hata Göteborg ska man inte ta något för givet. Men spanska är ett fantastiskt språk att lyssna på och den handlar om unga ficktjuvar. Det borde bli helt underbart.



I served the king of England (Söndag 20.00)
image99
Skolan betalar den här filmen men det var lika bra eftersom den ändå verkar jävligt bra och har en fantastisk bild till sin presentation. Enligt beskrivningen ska den här filmen knalla rakt in i mitt hjärta och förändra min sinnesstämning. Det låter stenhårt säger jag.

Olika sinnestillstånd och varför alla suger:

1.   Missnöjd, men gör inget åt det (fyra billiga varmrökta cigaretter av fem möjliga)
Missnöjet rinner genom dina vener och befinner sig i din kropp och ditt sinne varje sekund. Du vet att inget egentligen skulle förändras trots att du kanske med hjälp av droger skulle kunna få orken att förändra något, möjligtvis. Eftersom du vet om detta så skiter du helhjärtat i att ta tag i livet, universum och allting. På plussidan så kan du känna dig ganska chic i din misär då du faktiskt inte har några reella bekymmer, och svart alltid är på modet.

2.   Missnöjd, och gör något åt det (två frysta vikväktarmåltider av fem möjliga)
Dina motgångar har stärkt dig. Du kravlar dig upp från dina i-landsproblem och siktar mot något vackert mål. Finner något att kämpa för och försöker ta dig dit. Själva målet är inte så viktigt i sig, utan vägen dit (själva målet är inte så viktigt i sig, utan vägen bort.) Det braviga är förstås att du är helt upptagen med att uppnå något och därmed slipper bli nedstämd av att du fortfarande bor i Kalmar. Det kassa är att du kommer vara skitirriterande för din omgivning eftersom ingen annan har något mål.

3.   Nöjd, och gör inget åt det (inga biljetter till Arn - Tempelriddaren av fem möjliga)
Där sitter du på ditt fläskiga arsle och bara ler åt en mysig romantisk film, fågelkvitter, rix fm, ditt skitiga jobb och att du kan småskvallra med grannen varje gång du tar en långpromenad. Din sinnesstämning kommer leda till total ointelligens och den dagen du blir avskedad och dumpad kommer du inse att du inte längre kan läsa. Förutom deckare, du kommer alltid kunna läsa deckare.

4.   Nöjd, och gör något åt det (tre polska misärfilmer av fem möjliga)
Detta kan jag respektera. Ta dig ner på botten igen och var intellektuell med oss andra, vi behöver sällskap. Vi kan tillexempel diskutera litteratur, film och konst, vi kan supa bort våra sorger tillsammans och vakna upp nästa dag och vara lika missnöjda men smutsigare.

Fittavund

Arandastammen i Australien hade uppenbarligen fattat Solanas redan innan hon hunnit skriva ett enda ord av djup insikt. Deras initiationsrit innebar att männen fick sina penisar uppskurna för att få en egen fitta. Hederstiteln de fick efter att ha genomgått riten var "innehavare av vulva" och senare kunde de öppna såret för att simulera en egen menstruation. Kvinnan är grunden för allt liv och män trycker ner kvinnan av avund och tillskriver sig hennes egenskaper.
/Lisen

and it keeps coming, and it KEEPS COMING!

Mina fötter kommer aldrig förlåta mig, förutom all plåga de tidigare har utsatts för har de nu dessutom blivit våldtagna. Jag kommer väl i och för sig heller aldrig förlåta mig själv helt för att jag lät dem bli det, men på sätt och vis tänker jag att det inte var värre än något annat. Tårna blev lite suttade på och nafsade i, det kunde ha varit mycket värre. De kunde ha blivit ollade och det skulle verkligen ha varit skitjobbigt. Lite anser jag att det här är något man ska ha upplevt och att han verkligen fick tji då det närmaste han kom fitta var mitt fotsvett. Lite som om han fick en kuk daskad i ansiktet. Jag försöker se det så. Men jag inser mer och mer för varje dag som går att jag är det perfekta våldtäktsoffret. Jag ger uppenbarligen efter för tjat. Tjat, smicker och anklagelser. Den där killen fattade uppenbarligen hur man skulle handskas med vita, trötta, fulla småflickor.
Tack för mig,
Fat Lizzy.

Smoke and mirrors

image91Jag är olyckligt kär därför att jag inte vet hur man är lyckligt kär, men kanske framförallt för att jag är som mest nöjd när jag är olycklig. Jag har aldrig levt i nuet och på sätt och vis är jag väldigt nöjd med mitt sätt att leva. Det är elegantare att vara missnöjd än att uppskatta de små sakerna i tillvaron. Inte därmed sagt att jag inte är nöjd, för det är jag ibland vid högtidliga tillfällen. När jag är olycklig. Längtan till helgen är stark, det ska bli förträffligt att dricka för att glömma och röka bort morgondagen i Mikas lägenhet och känna att det ändå är rätt bra. Att mänskligheten inte bara består av idioter utan av helt underbara människor också. Och sedan gå till KM och inse att jag nyss hade fel och när vi når The Rock kommer jag vilja ta upp mitt automatgevär och därmed befria framtiden från dessa människors avkommor. Yours truly, Funky Lizzy.

You & me & the moon

Jag hade ett intressant samtal igår, allting bearbetades. Det påbörjades cirkus klockan 02:30 och avslutades ganska så exakt 05:45. Det gick åt ett antal vinglas (trots att vi båda redan var friskt överförfriskade) och ett halv paket cigaretter av den billigaste sorten. Den delen av samtalet som jag känner var viktigast var då vi diskuterade vad som är moraliskt försvarbart. Är det okej för dig att vara tillsammans med någon som du vet är mer kär i dig än vad du är i denne person? Är det försvarbart att bete dig som om du vore kär i någon bara för att kunna glömma bort att du egentligen ville ha någon annan?
Sen struntade vi uppenbarligen i allt det här och såg på The upside of anger. Se aldrig den. Det bästa för alla skulle varit om alla rollfigurer hade radats upp mot en vägg och arkebuserats. Det enda som var kul var att de drack mycket sprit och rökte en hel del cigaretter, men eftersom det var ett lyckligt slut så la de förstås av med det. Det fanns ingen i filmen med ens en tillstymmelse av stil, alla såg friska och välmående ut. Inte ens den anorektiska flickan var smal.

RSS 2.0