en något sen men jävligt aktuell recension

image100

Mitt sista möte med Lars Winnerbäck

Fredagen den 23 november 2007 spelade vi, dans och teatereleverna på Jenny Nyströmskolan, den sista föreställningen av musikalen Town of Music för en fullsatt energihall. Efter att publiken lämnat lokalen och jag samlat ihop mitt pick och pack, satte mig 12.47 på ett tåg och for till Stockholm för att hälsa på min pojkvän och gå på konsert. Konsertbiljetten som var till Lars Winnerbäcks spelning i Annexet, Globen, hade jag fått av min pojkvän som är ett stort fan av herr Winnerbäck. En gång i tiden, för ungefär fem år sedan, började jag lyssna på upprepade gånger nämnda Lars och jag var fast i nästa n fyra år. Jag och två kompisar gick på konserter i på Öland, i Kalmar, Linköping, Finspång... Tågbiljetten kostade ofta mer än själva konserten. Efter fyraårsperioden blev jag i princip radikal motståndare till allt Lars Winnerbäck står för, en åsikt som kanske har mattats ut något, men som ändå finns där ganska djupt inrotat. Och nu var det dags för den åttonde konserten.

Efter en snabb sushi hemma i Björkhagen sätter vi oss på tunnelbanan och tar grön linje mot Gullmarsplan. Ingen av oss har tidigare varit i Globen och vi är lite vilsna en stund, men snart står vi där, mitt bland alla fans inne på Annexet. De sitter i skräddarställning på golvet, de har stjärnor på handlederna, skrivet LW i pannan (bokstavligt talat), rutiga byxor, rufsigt hår, låga jeans med nitbältet snett på höften, och jag föraktar dem där de sitter och lutar ryggarna mot varandra. Men jag säger ingenting högt för jag vet att mitt sällskap inte kommer hålla med mig. Det börjar bli dags för förbandet att äntra scenen, och fansen på golvet rusar upp, jag hamnar kanske fem meter från kravallstaketet och börjar pliktskyldigt stampa takten med fötterna när förbandet som heter Abalone Dots börjar spela. De är ett gäng kreativa tjejer från Västervik som spelar gitarr, banjo, nyckelharpa, fiol, kontrabas och gud vet vad. Det är vackert men jag tröttnar fort. Det är tur att jag har en lång karl bakom mig att luta mig mot, jag vet ju vad som komma skall.

När medlemmarna i Lars Winnerbäcks kompband droppa r in på scenen en efter en vet jag att det här kommer bli helt olikt allt annat jag sett med den här mannen. Nästan hela ensambeln är ny, någon gammal veteran har klippt sig, någon annan har färgat håret och jag blir helt stum. Och så kommer han, Lars Winnerbäck, och han har till min stora förtvivlan långt hår. Jag bestämmer mig för att vara beredd på allt, inklusive beredd på att bli positivt överraskad. Jag vet inte var jag ska ta vägen när jag hör konsertens första toner och jag inser att jag inte har en aning om vad det är han tänker spela. Det är en helt främmande känsla för mig på Lars Winnerbäckkonsert, och det slår mig att det inte räckte med att jag tog mig igenom hela nya skivan två gånger, jag är helt förlorad i den här situationen.
Det är ungefär så här det fortsätter. Herr Winnerbäck envisas med att spela praktiskt taget varenda låt från sin nya skiva, några avbrott med låtar från den näst nyaste och, tro det eller ej, ett fåtal låtar från ?min? tid! Nio stycken av 24 för att vara exakt. En av dessa nio är en av mina gamla favoriter, Du gamla fria nord, som han förstör redan innan någon i bandet tagit första ackordet genom att dra ett tal om ordningsbetyg, övervakning och vårt samhälle. Talet är så politiskt korrekt att jag får lust att rapa någon högt i örat. Det är egentligen inte det han säger som stör mig, det är hur han säger det, hans stolthet av att bli lyssnad på av en samling fjortisar i trettioårsåldern. Låten lät nog inte så dåligt ändå, men jag önskar att han kunde ha väntat med att leka opinionsbildare i några minuter till.
En annan "gammal" låt han spelar är Hjärter Dams sista sång, som jag föll handlöst för i samma sekund jag hörde den för första gången. Tyvärr hjälpte inte det faktum att jag har varit djupt förälskad i den, för när jag hör den live i Annexet den 23 november 2007 har all magi försvunnit. Jag vet att det är publikens fel, att de älskar den lika mycket som jag gjorde en gång och jag kan inte dela den kärleken med någon i caprileggins och Cheap Mondayjeans med låg midja. Jag försöker ignorera folkmassan runt mig och minnas vad det var jag älskade så högt, men kan inte komma på det och kramar istället om den långe bakom mig. Jag känner mig så oerhört malplacerad.

Efter att Lars Winnerbäck med band har lämnat scenen två gånger och givetvis blivit inropade lika många gånger är det dags för de två sista låtarna. Den näst sista spelar Lars Winnerbäck endast tillsammans med Johan Persson, som har spelat med Lars sedan tidigt 2000-tal. Det är en, i brist på andra ord, bra version av Elden från skivan Singel som släpptes 2001. Jag skulle kunna uttrycka det som så att Elden tillsammans med Johan Persson var det minst dåliga under kvällen, och jag ville inget hellre än att det skulle sluta precis just där. Istället börjar Lars Mattias Winnerbäck, född Nilsson, ett slutsnack om en låt som han har spelat på varenda konsert sedan spelningarna på fritidsgårdar i Linköping för femton år sedan. Han säger att det inte var tänkt att de skulle köra den på den här turnén, men att när låten fick reda på det satte den sig på Lars axel och viskade strängt i hans öra. Han sa att "jag har varit med dig hela din karriär, från Linköping till Stockholm, jag var med dig när..." och så vidare. Nu var jag, Lisa Nilsson, övertygad om vad det var jag hade att vänta. Jag slapp inte undan, jag var fast i ett publikhav på ungefär 3000 dårar och jag skulle få höra tidernas mest uttjatade låt. En låt som är mer uttjatad än Knocking on heavens door och Tears in heaven tillsammans: Kom Änglar, från skivan Dans med svåra steg från 1996.


Jag blir arg över att fegisen Lars Winnerbäck inte kan hålla sig från att spela sin mest omtyckta låt genom tiderna. Jag lämnar Lars, kompband och merchandisestånd fyllda med Lars Winnerbäckprylar i en djup övertygelse om att det här var åttonde och sista gången.
LISA NILSSON, 2008
+ bild

Kommentarer
Postat av: Lisen

BILDEN BILDEN!!! HELT UNDERBAR! Så svettig och äcklig! wow. Jag är helt stum! Den är sanslöst träffsäker.

2008-01-24 @ 20:54:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0