Hoppet är vår vän

I min lilla brokiga by bor det en kvinna med sin son, han är något år yngre än mig. Kvinnan är nog relativt ung, hennes hår ser lite hennafärgat ut och hon har en ganska speciell klädsmak. Hennes son är mörkhyad och hon är vit. Jag har aldrig sett henne tillsammans med en man så jag tar för givet att hon är ensamstående.

Det speciella med henne är att hennes ansikte är deformerat. Det är ärrat och kinden hänger lite. Ungefär som om hon blivit brännskadad. I flera år har jag tänkt på vad det är som orsakat detta.

Jag har kommit fram till en teori som känns väldigt sannolik och den handlar om hur hon som ung kvinna försöker finna sig själv och reser till Afrika. Kanske volontärarbetar hon till och med. Hon träffar en man som älskar henne, de gifter sig och hon blir på tjocken. Men hennes man blir mer och mer svartsjuk för var dag som går. Hon är en ung, attraktiv, västerländsk flicka och säkert får hon mer än en och annan blick när de promenerar. Även om hon försäkrar honom om att det är honom hon är förälskad i så blir det till slut för mycket för honom. Han häller syra i hennes ansikte. Det här gör att hon flyr tillbaka till sitt hemland med sin ännu ofödde son. Här kan de få leva i fred men hennes ansikte kommer för evigt att vara skadat och hennes hjärta än mer. Hon kan aldrig mer känna tillit och om nätterna gråter hon och drömmer om sin stora kärlek som hon aldrig kan igen.

Kanske är det långt ifrån sanningen, men jag vågar inte fråga.

/Lisen

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag har också tänkt på det och din teori låter sannolik

2008-05-26 @ 20:19:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0